"Benen sparkades undan under mig". 

 

För mig känns det just nu som att någon står och sparkar på mig. Konstant. På vissa sätt kan jag hantera det. Låtsas, försöka skita i det. Ignorera benet som träffar min metaforiska vad i ett konstant tempo. Stå där och le och hålla upp den starka fasaden och låtsas som om jag är glad. För i vissa fall känns det som att det är vad alla önskar. Till och med vissa människor som jag tror eller har trott står mig nära. Jag kan inbilla mig alla säga "Josephine, le nu, du är ju stark. Vi vet att du klarar dig. Ha tillit. 'Allt blir bättre'". Jag ler ju på bilderna på Facebook, och Instagram tillför tilltalande filter som visar motsats till ångest och sorg. 

 

Jag får alltid höra att jag är så jälva stark. Och ja, jag är stark. Jag är fanimig så jävla stark man kan bli. En jävla marmorpelare om jag ska uttrycka mig rätt. Men oavsett om det är det man ser eller inte, så missas sprickorna i fasaden. De som gör att det blir svårt att hålla upp det där taket som jag går och bär på.

 

 

För jag är arg.

 

 

Jag är mer arg än vad jag någonsin varit förut, och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att bli av med det. Jag känner hela tiden i mitt huvud att jag skulle behöva ett helt rum att slå sönder. Jag är säker på att jag hade gjort det om jag fick ett. Ett helt rum att föstöra. Saker att krossa på samma sätt som jag just nu krossas i tystnad.

 

Men det är ju inte det det handlar om. Min ilska grundar sig i sorg. Sorgen över att jag upprepade gånger upplever min känsla av maktlöshet, och bara kan orka mig igenom detta genom att driva mig igenom allt med mitt bastanta kontrollbehov: Missa inte deadline. Kom i tid. Gå upp. Duscha. Se ordentlig ut. Besvära inte. Var inte tyst. Be inte om hjälp.

 

Men jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Jag vill inte alls. Och det fattas inte. Jag står som ett jävla fån och undrar varför jag känner mig så ensam. Jag är antagligen inte ensam, men jag känner mig ensam. För de som jag har stått nära, några av de närmaste, har valt den bästa timingen att försvinna ur mitt liv. Ännu en sparkare i ringen. Att dessutom bli anklagad för att jag mår dåligt över allt det som händer mig som jag inte kan påverka, gör bara droppen ännu större. 

 

Någon sparkar på mig, och den vill inte sluta.

 

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Hur jag ska hantera allt. Om jag ska lyssna till alla töntiga förmaningar om att jag klarar mig och att allt blir bättre och att jag ska ha en massa tillit.

 

Jag vill inte ha tillit. Jag vill ha konkret bekräftelse. Jag orkar inte hoppas, orkar inte tro, orkar inte leva på sparlåga bara för att jag ska vänta på den bättre tiden. Jag befinner mig i ett stadie där jag inte känner igen mig själv, och bara undrar vad som kan göra att jag återvänder och kommer ihåg vad Josephine beydde. Vad betydde jag? Vad var jag för två år sedan? Vad kännetecknade mig? Har jag kommit lindrigt undan i allt elände trots allt? Eller har jag blivit ärrad för mycket för att kunna återgå till det som en gång var? Jag vet inte.

 

Tankarna far, som här ser, som ett virrvarr i huvudet, och dem går inte att få stopp på. Jag försöker bli av med dem, men dem hemsöker mig konstant. Uppenbarar sig när jag minst anar det. När jag rör någon. När jag tar en promenad. När jag försöker fokusera på alla uppgifter jag har kvar som har deadline om fyra dagar. Duktiga flickan i mig skriker skam på mig om att jag inte genomför allt, trots att jag är medveten om tidsbristen.

 

Någon sparkar på mig, och den vill inte sluta. Jag kan inte säga till den, för det är inget materiellt som man kan stoppa. Det är bara en fors av elände som trycker sig på, och jag kan inte skydda mig.

 

Någon sparkar på mig, men trots det så ställer jag mig upp igen. Jag ställer mig upp, för jag ska inte fällas. 

Good afternoon from me people!

 

Since all of us aren't in the same timezone, I guess I shall begin to say I hope you're all having a wonderful Sunday(or whatever day it might be where you are ^^). 

 

Here in the outskirts of Stockholm it's pretty cloudy and rainy from time to time today, which doesn't bother me at all - I do in fact have plans to get myself out in this weather to meet a friend of mine. However, I though I might give a nice tip of a book and an awesome movie to those of you who might feel like burying yourself in your bed or sofa with a book today instead of getting dressed and grabbing a just-iin-case umbrella (I guess this is what you'd do in Stockholm right now).

 

This here is a very lovely novel I read a while ago which has passed through my whole family's bookshelves. We all love it. We don't know why. It's just amazing. So just read it! 

 

 

Good morning friends!

 

This morning I woke up to streams of sun outside my bedroom window. I'm so happy summer's finally here, I've waited for so long! Today is my free day from school and on wednesday school's over. Finally some summer break! I really need to recharge my batteries! 

 

I can't really decide whether I'm gonna write here or not this summer - summerblogging? ^^ Tell me!

 

 

Josephine

God, it's been forever since I wrote something here...

 

Anyway, today I just felt like writing something. I know I like blogging so why did I really stop? I have no answer.

 

Today feels like a really good day. I've spent a whole 24 hours with one of my all-time best friends. God you're so amazing honey. I just love you. 

I also feel like my good mood's coming from a bunch of changes I'm doing. I feel more comfortable with everything that's happening and I'm suddenly solving everything. How liberating it is ^^

 

I think I'm gonna take the day off from ordinairy life and just grab a book and spend the day in my room - or the "museum" that my sister calls it. Perhaps I'll come out if something interesting happens.

 

 

So guys, my blogging - still interesting? ^^ 

 

Josephine

 

 

 

 

 

  

Dear friends,

 

I must admit I actually woke up around three in the afternoon today. Reason: I watched the Oscars until six in the morning. I was the only one in the family who managed to stay up -  thereore I can explain my late awakening.

 

However, I managed to get out of bed and now I'm gonna go eat some frozen youghurt with my mom and sister, and after that take a trip to the gym. It's gonna be a great monday!

 

I'll come up with ome more fun posts later!

 

Hope you're all having a great monday!

 

Love,

 

TuxedoChick<3

Kära vänner,

 

Jag är oerhört starkt medveten om min egna stundtals inträffande ovilja för att konversera. Det finns alltid någon gång om dagen eller i veckan när jag föredrar att sitta ensam i ett hörn med en bok eller bara få vara ifred med mina egna tankar. Det händer säkert alla.

 

Dock har jag själv gjort en mycket intressant upptäckt som jag tror att dem flesta av er är väl medvetna om vid det här laget:

 

Det kan egentligen vara vem som helst  - men de jag syftar mest på är det som man känt längre bak i tiden. Gamla arbetskamrater, fördetta klasskompisar osv. 

 

Vad är det som gör att folk får tunghäfta när det passerar någon som dem känner igen? Vad gör att ett "hej" plötsligt inte funkar lika bra längre? Vad har man förtjänat för att ignoreras av någon?

 

Ja ni, måste tyvärr erkänna att jag börjat ge upp själv. Mitt eget område kryllar av människor från mitt förflutna och mindre än 99, 9 procent kan yttra ett knyst när jag går förbi dem på gatan eller delar deras buss.

Vi har aldrig bråkat, haft något otalt eller betett oss illa mot varann innan. När vi gick i skolan tillsammans eller på en aktivitet hade vi roligt och kunde konversera som vilka andra individer som helst. Så vad av denna plötsliga tystnad?

 

Jag blir mest förvånad när någon ropar efter mig eller kommer fram. Det händer knappt. 

 

Är inte det sjukt egentligen? Att alla dem man haft roligt med är så rädda för att inte kunna hålla en funktionell konveration att dem istället slänger upp Iphonen och lägger blicken mot skorna när jag går förbi?

Vad gör egentligen mig så skräckinjagande?

 

Så till alla er som vill hälsa men inte gör det - gör det.

 

Hej kära vänner!

 

Nu är den nya bloggdomänen praktiskt taget klar. Vad tycker ni?

Jag är jättetaggad! Hoppas på att ni är lika taggade som jag.

 

Har ni några speciella önskemål inför den nya starten? Har längtat efter att få skriva länge!

 

Skriv era förslag här nere! ^^

 

Kram,

 

TuxedoChick<3