"Benen sparkades undan under mig". 

 

För mig känns det just nu som att någon står och sparkar på mig. Konstant. På vissa sätt kan jag hantera det. Låtsas, försöka skita i det. Ignorera benet som träffar min metaforiska vad i ett konstant tempo. Stå där och le och hålla upp den starka fasaden och låtsas som om jag är glad. För i vissa fall känns det som att det är vad alla önskar. Till och med vissa människor som jag tror eller har trott står mig nära. Jag kan inbilla mig alla säga "Josephine, le nu, du är ju stark. Vi vet att du klarar dig. Ha tillit. 'Allt blir bättre'". Jag ler ju på bilderna på Facebook, och Instagram tillför tilltalande filter som visar motsats till ångest och sorg. 

 

Jag får alltid höra att jag är så jälva stark. Och ja, jag är stark. Jag är fanimig så jävla stark man kan bli. En jävla marmorpelare om jag ska uttrycka mig rätt. Men oavsett om det är det man ser eller inte, så missas sprickorna i fasaden. De som gör att det blir svårt att hålla upp det där taket som jag går och bär på.

 

 

För jag är arg.

 

 

Jag är mer arg än vad jag någonsin varit förut, och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att bli av med det. Jag känner hela tiden i mitt huvud att jag skulle behöva ett helt rum att slå sönder. Jag är säker på att jag hade gjort det om jag fick ett. Ett helt rum att föstöra. Saker att krossa på samma sätt som jag just nu krossas i tystnad.

 

Men det är ju inte det det handlar om. Min ilska grundar sig i sorg. Sorgen över att jag upprepade gånger upplever min känsla av maktlöshet, och bara kan orka mig igenom detta genom att driva mig igenom allt med mitt bastanta kontrollbehov: Missa inte deadline. Kom i tid. Gå upp. Duscha. Se ordentlig ut. Besvära inte. Var inte tyst. Be inte om hjälp.

 

Men jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Jag vill inte alls. Och det fattas inte. Jag står som ett jävla fån och undrar varför jag känner mig så ensam. Jag är antagligen inte ensam, men jag känner mig ensam. För de som jag har stått nära, några av de närmaste, har valt den bästa timingen att försvinna ur mitt liv. Ännu en sparkare i ringen. Att dessutom bli anklagad för att jag mår dåligt över allt det som händer mig som jag inte kan påverka, gör bara droppen ännu större. 

 

Någon sparkar på mig, och den vill inte sluta.

 

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Hur jag ska hantera allt. Om jag ska lyssna till alla töntiga förmaningar om att jag klarar mig och att allt blir bättre och att jag ska ha en massa tillit.

 

Jag vill inte ha tillit. Jag vill ha konkret bekräftelse. Jag orkar inte hoppas, orkar inte tro, orkar inte leva på sparlåga bara för att jag ska vänta på den bättre tiden. Jag befinner mig i ett stadie där jag inte känner igen mig själv, och bara undrar vad som kan göra att jag återvänder och kommer ihåg vad Josephine beydde. Vad betydde jag? Vad var jag för två år sedan? Vad kännetecknade mig? Har jag kommit lindrigt undan i allt elände trots allt? Eller har jag blivit ärrad för mycket för att kunna återgå till det som en gång var? Jag vet inte.

 

Tankarna far, som här ser, som ett virrvarr i huvudet, och dem går inte att få stopp på. Jag försöker bli av med dem, men dem hemsöker mig konstant. Uppenbarar sig när jag minst anar det. När jag rör någon. När jag tar en promenad. När jag försöker fokusera på alla uppgifter jag har kvar som har deadline om fyra dagar. Duktiga flickan i mig skriker skam på mig om att jag inte genomför allt, trots att jag är medveten om tidsbristen.

 

Någon sparkar på mig, och den vill inte sluta. Jag kan inte säga till den, för det är inget materiellt som man kan stoppa. Det är bara en fors av elände som trycker sig på, och jag kan inte skydda mig.

 

Någon sparkar på mig, men trots det så ställer jag mig upp igen. Jag ställer mig upp, för jag ska inte fällas.