Kära vänner,

 

Jag är oerhört starkt medveten om min egna stundtals inträffande ovilja för att konversera. Det finns alltid någon gång om dagen eller i veckan när jag föredrar att sitta ensam i ett hörn med en bok eller bara få vara ifred med mina egna tankar. Det händer säkert alla.

 

Dock har jag själv gjort en mycket intressant upptäckt som jag tror att dem flesta av er är väl medvetna om vid det här laget:

 

Det kan egentligen vara vem som helst  - men de jag syftar mest på är det som man känt längre bak i tiden. Gamla arbetskamrater, fördetta klasskompisar osv. 

 

Vad är det som gör att folk får tunghäfta när det passerar någon som dem känner igen? Vad gör att ett "hej" plötsligt inte funkar lika bra längre? Vad har man förtjänat för att ignoreras av någon?

 

Ja ni, måste tyvärr erkänna att jag börjat ge upp själv. Mitt eget område kryllar av människor från mitt förflutna och mindre än 99, 9 procent kan yttra ett knyst när jag går förbi dem på gatan eller delar deras buss.

Vi har aldrig bråkat, haft något otalt eller betett oss illa mot varann innan. När vi gick i skolan tillsammans eller på en aktivitet hade vi roligt och kunde konversera som vilka andra individer som helst. Så vad av denna plötsliga tystnad?

 

Jag blir mest förvånad när någon ropar efter mig eller kommer fram. Det händer knappt. 

 

Är inte det sjukt egentligen? Att alla dem man haft roligt med är så rädda för att inte kunna hålla en funktionell konveration att dem istället slänger upp Iphonen och lägger blicken mot skorna när jag går förbi?

Vad gör egentligen mig så skräckinjagande?

 

Så till alla er som vill hälsa men inte gör det - gör det.